När vi var ute tidigt såg vi en lång en, som gick fort. Det som var märkligt var att armarna gick fortare än benen. Det såg lite roligt ut och blev ett litet leende i mungipan. Sedan var det en justerad lite hund som hade bandage om benet, som Märtha tyckte behövde en utskällning, men jag kunde bryta utskällningen och blev då nöjd med den lilla damen. Det var börja på vår dag och några timmar har passerat sedan dessa, så nu kör vi så det ryker och fixar denna dag också. Det är ju fredag.
Ord på vägen:
Jag var starkast när jag skrattade åt min svaghet.
Elmer Diktonius
En lång en
