Ibland undrar jag var jag står i min utveckling, för visst är målet att bli en bättre och mer kärleksfull människa. Tror inte man ska falla till ro och tycka att man är klart, för det händelser som får en att vakna upp finns alltid. Fråga är hur man reagerar på olika händelser. Om man ser på sorg, så är ett sorgearbete så väldigt olika från människa till människa. Min pappa dog 1961 och fortfarande känner jag en stor saknad efter honom. Lilla Siri fick somna in i maj i år och saknaden efter henne är ett tomt hål och förnimmelser av henne. Gråt lite då och då av saknad. Det är många år emellan det tar alltid tid att bearbeta och vi är så olika i detta med sorg, men allt är helt rätt för oss alla. Man ska försöka undvika att säga till någon öht ”ryck upp dig, det har ju gått si eller så lång tid” eller ”det var ju bara ett djur”, för personligen känner jag vi sådana kommentarer mig oförstådd när jag enbart önskar lite empati och till sluter sluter man sig om sorgen och den får inte komma ut och läka, utan fortsätter vara ett öppet sår istället för ett ärr.
Ord på vägen:
Det är mycket svårare att dela andras glädje än deras sorg.
Frank Crane
Den jag vill vara ….
