Det är så svårt att vara ”egoistiskt” utan att också känna sig illojal, undrar hur andra hanterar detta. Det sägs att jag är på väg in i den berömda väggen, gråter mycket, känner mig ensam, fruktansvärt ensam, fast jag inte är det, men vet inte hur jag ska ta mig ur denna ensamhet utan att känna mig illojal. Få tag i mitt liv och vara jag, utan ett vuxet barn. Är det för mycket begärt? Begär jag det omöjliga? Har så dåligt med ork kvar och ändå, så när det är dagar som ”blixtrar” till, och en skymt av det gamla jaget hos lilla gubben tittar fram, så känner man hopp, men så behöver man bara gå bort en timme, så är det kört ….. Hur som helst ”bollen är i rullning”, jag har kuratortid för mig själv i kommande vecka och lilla gubbens framtid ska diskuteras den 7 september, sedan får vi se om förnuft och känsla går att balansera.
Känner en sådan otrolig irritation och ändå det finns ingen elakhet någonstans i detta, så varför min irritation. Tror mycket beror på att jag känner mig låst och att vara ”barnvakt” åt en vuxen man inte längre känner igen, är svårt och när man blir ilsken och känner irritation mot sin livspartner, så dyker andra känslor fram och man känner sig fruktansvärt elak, som inte kan hantera denna glömska som hela tiden finns närvarande och minnen som inte jag någonsin varit delaktig i. Kärlek tar den slut eller tar den sig andra former och hur handskas man med detta utan att gå under själv…..
Vem är jag nu …..
