Nu är det så att man har ju en ”makaber” humor, men det har jag konstaterat i att det bottnar i att man måste skratta åt elände och hitta humorn i tråkigheter – för den finns – annars skulle man sitta i soffhörnan och gråta dagarna i ända och det är inget alternativ till livet och att förhålla sig så till livet finns inte i min värld.
Det är trots det underligt vad man känne sig illojal, då man kan skratta så tårarna rinner över en händelse, som är så tragiskt och säger egentligen allt om lilla gubbens tillstånd och vad han står i sin sjukdomsbild. Jag brukar försöka få även honom att se humorn i eländet, så att vi kan skratta en liten stund tillsammans åt det hela.
Det man inte kan göra någonting åt, det får man acceptera och göra det bästa av den situation och den dag i livet man är i.
Makaber humor i beteenden …
