Nu är det den fjärde gången lilla gubben drar iväg till Dagverksamheten och idag trampade han runt en hel del innan det var dags att ge sig iväg. Det verkade som om han “längtade dit”, så jag tror att det är bra och att han får lite stimulans där. Det gläder mig mycket, mycket för fortfarande känner man sig obekväm i att fatta beslut för sin livspartner, även om min förnuft talar ett annat språk. Det är ett måste för att orka och sedan får jag lite dåligt samvete för inte sjutton vet jag vad jag ska göra då jag inte har någon att “passa på”.  Man lär sig nog att man faktiskt har lite frihet att gör vad man vill och när man vill under några timmar tisdagar och torsdagar.

Spread the love