Man kan nog inte påstå att jag är mitt i livet längre utan jag traskar på min ålders höst.
Jag har inte varit och är inte frisk utan lever med flera diagnoser, bor på trygghetsboende och är beroende av rullator för att ta mig runt och är 78 år.
Under åren har jag vid många tillfällen med min stigande ålder och hur orörlig jag blivit fått en känsla av att man inte lyssnar på vad jag säger. Hon är gammal och sjuk = dement, dåligt minne m.m. På något sätt har det smugit sig in i min tillvaro en åldersdiskriminering. Man pratar högt, sakta och tydligt, liksom utgår från nedsatt hörsel. Det vore bättre att den äldre personen får be någon tala högre och/eller upplysa om att hörseln inte är så bra.
Vid läkarbesök, sitter läkaren och glor i dataskärmen, varför undrar jag, och ställer frågor från skärmen utan någon som helst ögonkontakt med patienten. I ärlighetens namn det finns de som börjar med att hälsa patienten välkommen och tar sig tid utan dataskärm, men det är undantaget som bekräftar regeln. Det ger patienten (jag) en känsla av att man inte är talbar för att ställa frågor till fastän patienten är den som har alla fakta om sig själv. Man utgår innan patienten fått öppna munnen att det som står på skärmen är det som gäller. Fast snart har de ju ögonkontakt med någon ”j…vla” AI, så vad sjutton behövs då patienterna till … de blir ett nödvändigt ont, så det går att hålla sjukvården flytande.
Nu ska jag ju inte generalisera alltför mycket, för vid diskussioner med ungdomar, så är äldre inte så bra på att respektera deras kunskap, alla gånger utan ”ung och dum” generalisera hej vilt.
Åldersdiskriminering förekommer för både ung och gammal, det är nog det man kallar den ”medelåldern”, som är boven i detta drama. Förr hade man generationsboende och med facit i hand, då skapades respekten mellan de boende/familjen.
2023-10-10 Pongo Lindblom
Publ. Oskarshamns-Nytt 2023-10-10