Tänk att “sorgen” är så personlig och att den går liksom i vågor över tid. Min lille far dog 1961, min mot 2001, lillebror 2002, maken 2017 och min son 2018 och fler är det t.ex. min storebror och hur man över tid saknar intill sorgens brant. Har märkt att i början, så har man en stor portion ilska i sig eller total likgiltighet. I varje fall har det varit/är så i mitt fall. Ska nog över tid tänka lite till och försöka utveckla hur jag menar.

Spread the love