It has been a long journey for many years – partly before the diagnosis and partly after the diagnosis, I went into the wall, and now I go on so-called. “happy pills”, I am grateful that we have come here now and despite the fact that the help costs large sums every month, so it's worth every penny. Diagnosen ställdes i början av 2010. Vi har ett fantastiskt Anhörigcentrum i vår stad och där fick man gå kurs när diagnosen var ställd och vad som väntades kunde man inte i sin vildaste fantasi ens tänka. Verkligheten överträffar dikten som det sägs. Man väntar vanligtvis alldeles för länge innan man ber om hjälp och man får brottas med fruktansvärda samvetskval m.m. Jag är ändå väldigt tacksam att min lilla gubbe nu trivs där han är och att han inte varit en aggressiv alls i sin sjukdom utan en mycket snäll liten “tomte”.
Min uppfattning är att alla får denna hjälp men man måste själv fatta alla beslut, för det är ingen som går in och erbjuder. Man får veta om man hör av sig och man får från sjukhuset där diagnosen ställs all information om var man ska vända sig. Sedan är det ingen som säger till en att nu måste du göra si eller så. Alla beslut måste mogna hos en själv.
Jag har också förstått att inte alla lyckas med sina försök att få hjälp, men det är väl som att “man måste vara frisk för att orka vara sjuk.”
Det har varit en lång resa ….
