Nu har vi fått tid för besök av handläggare och en första kontakt för utredning, som ska leda till vad de kallar “växelboende”, för att avlasta mig. Genast ställer sig frågan “gör jag rätt”, “han är ju så bra idag”, “fast igår var det helt bort i tok”, “är jag egoistisk” osv. Sedan peppning … “klart jag gör rätt”, “du har ju själv fått söka läkarhjälp, för du är (enligt andras utsago) på väg in i väggen”, “du har tappat bort dig själv”, “hur ska jag orka”, “är helt idolerad” osv. Det är så svårt att veta var man ska dra gränsen, för nästa steg. Andra säger till mig “om du inte orkar, vem ska då ta över” … Det är ju bättre att få hjälp och avlastning nu, innan det är för sent och ni båda behöver vård. Känslan man upplever är att man är illojal mot sin livspartner, och förnuft och känsla är svåra att balansera.

Spread the love