En dag i tårar och samvetskval ….

Var och hälsade på min lilla gubbe igår efter ett besök hos min kurator. Lilla gubben vantrivs och talar om det i stora ordalag för mig och jag känner mig som en stor buffel, som “tvingar” in honom till detta. När jag ringer personalen och frågar, så är allting bra … han är i dagrummet, pratar med andra “små gubbar” m.m. Så ringer han till mig på mobilen jag har programmerat till honom och bara längtar hem …. Usch vad låg jag kände mig igår …. och vaknar med samma känsla. Det spelar ingen roll att mina närmaste säger att jag behöver detta och att jag verkligen vet förnuftmässigt att det är så, men känslan av att vara en “svikare” är stark ändå … Det är så dubbelt, för jag är verkligen glad att han har fått plats så fort efter att jag flaggade för att det var dags och samtidigt finns tanken “var det för tidigt, behöver jag verkligen utsätta honom för detta”. Jag vet ju att det är så, för jag var på väg till “väggen” och min irritation växte dag för dag (ingen bra situation för någon av oss) ….. Nu får det vara och jag ska med allt jag har försöka njuta av min helg tillsammans med hundägare och föreningsmänniskor tillika väldigt, väldigt goda vänner, som skäner mig en stor tacksamhet att de finns i mitt liv.