Deppighet – vänskap och mycket mer

Människor i mitt liv hör av sig och frågar hur man mår. Det fungerar är ett av mina standardsvar. Mycket, mycket sällan säger jag hur jag verkligen mår och då bara till en del. Är detta vanligt.  Jag har en tendens att isolera mig då jag inte mår så bra.
Lite som ett skadat djur” man gömmer sig för omvärlden. Nu har jag t.ex. i flera års tid haft en nedåtgående spiral, och lite kontakt med min omvärld och bekanta. Nära vänner hör av sig fast jag inte velat prata, och liksom tvingat mig att tänka. Läkare satte in s.k. ”lyckopiller” vilka sövde en redan ”sovande”. Vill inte ha mediciner för att döva för tror obetingat på tårarnas kraft, så nu är lyckopillerna nedtrappade och borta ur systemet och ett minne blott. Då fick man kontakt med hjärnkontoret igen och det känns befriande. Under denna långa tid är det några få som hållit sig kvar vid min sida och ”underhållit” mig. Vänner som själva gått igenom mycket i sina liv, men som är starka nog att ha lärt sig av sina erfarenheter och vet vad en stödjande arm är värd, även om man inte verkar mottaglig just för tillfället och slår bort alla kryckor som försöker stödja en i livet. Ensam är inte alltid stark.
Tror inte att mitt beteende är unikt på något vis, utan att jag delar det med många. Det är inte så att jag saknar förmågan att klä känslor i ord, men slår bakut och jag vill inte, som en tjurig barnunge. Haft mycket yrkesfolk som ska hjälpa men har ofta hamnat i situationen att jag verkar för stark och att det är jag som fått förtroenden.
Vänner har också haft åsikter på, vilka som är mina vänner och tyckt att de som jag valt – en del av dem – har styrt mitt liv och mina beslut och här vill jag på det bestämdaste protestera, det fungerar inte så. Vänner ska respektera varandra och vilka beslut som en vän fattar ska den respekteras, så även mina. ”Mina vänner är inte alltid dina vänner”, men det hindrar inte att man kan fortsätta vara vänner och då på både gott och ont.
Nu kände jag att jag behövde sätta ord på och det kommer troligen mer, nu när jag har öppnat min ”Pandoras ask”, och får jag fortsätta må som jag gör idag, så är risken stor.
Namaste
Ord på vägen:
Alla djur är jämlika, men några är jämlikare än andra.
George Orwell