Tänk vilken längtan det kan väckas i en gammal kropp som är akut sjuk, efter en liten mors hand på pannan och frågan ”hur mår du lilla vän?”. Den minnesbilden följer med hela livet och tanken finns där alltid då man blir sjuk. Speciellt med feber och något man inte kan häva själv. Jag har underbara barn och vänner som gärna följer med mig. Trots det är ensamheten värst då man blir sjukare än ”vanligt” så man behöver uppsöka akuten. Man kör ensam dit och man kär ensam hem (om man får komma hem) och man är ensam hemma igen. Då saknas verkligen lilla mors helande hand på pannan och underbara ”tycka synd om röst”. Nu har jag ju lilla Märtha, som tröstar med mycket slickar och pussar, men det är tomt på en annan vuxen människa. Nu är jag snart 70 år och har ju varit med om en hel del och varit akut sjuk flertalet gånger men känslan av tröst från en liten mor följer fortfarande med av saknad.
Ord på vägen:
Allt bör göras så enkelt som möjligt, men inte enklare.
Albert Einstein
Saknar lilla mors hand på pannan
